Hej! Det är jag som är Therese!

Nytt år och nu blev det också dags för mig att börja blogga här. Det är alltså jag som är Therese och jag jobbar här på Horse Vision framförallt med undervisning i frihetsdressyr men jag hoppar också in i stallet ibland. Jag tror att jag har träffat många av er som läser, men kanske att jag inte träffat er alla. Därför tänkte jag, som en sorts presentation, att jag skulle berätta hur det kom sig att jag överhuvudtaget träffade Rebecca och Christofer en gång i tiden för länge sedan.

På den tiden hade jag ett halvblodssto som hette Corona. Hon var svart med en skjuten stjärn, otroligt vacker, en riktig flickhäst och vi hade problem. Vi hade alltid tränat väldigt mycket dressyr, men när Corona var ungefär 17 år mådde hon inte längre bra i sin kropp. Hon var stel och knackig första halvtimmen man red och hon var förskräckligt omusklad. Jag var naturligtvis förtvivlad och redo att ge upp, men som tur var funderade jag ett varv till. Jag förstod att den träningen jag gav henne inte hjälpte, snarare tvärtom. Jag förstod också att om hon skulle kunna bli bättre måste jag ändra något och göra annorlunda. Vad eller på vilket sätt hade jag ingen aning om.

Men jag kom någonstans ihåg att jag sett nån som hette Christofer Dahlgren på en clinic ett par år tidigare. Jag förstod egentligen inte alls vad det var för konstig ridning han höll på med, men jag kom tydligt ihåg att hans häst såg otroligt mjuk, rörlig och stark ut, allt det där som Corona inte var. Hans sätt att rida var ju definitivt annorlunda och hans stall låg heller inte särskilt långt bort. Sagt och gjort, jag och Corona åkte dit! Som ni säkert förstår var det en vändpunkt både för Corona och mig. Hon fick lära sig att använda sin kropp rätt, förbättrade sin gång och började äntligen sätta muskler igen.

Men när vi var på Hellekis och tränade för Christofer lade jag också märke till hur väluppfostrade alla andras hästar var. Till skillnad från Corona, som aldrig stod still när jag satt upp, sprang över mig titt som tätt och spattade runt en hel del, verkade alla de andra hästarna vara små under av harmoni och artighet. Vad var det vi saknade men de andra ekipagen hade? Svaret var såklart Rebecca!

Vissa steg i livet tar man märkligt aningslöst och till synes utan någon större eftertanke. Mitt möte med Rebecca och Christofer gav mig inte bara en välmående Corona, det gav mig ett helt nytt sätt att umgås med mina hästar och det gav mig tillslut också mitt drömjobb. Tänk om jag vetat det första gången Corona klev av transporten?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-