Billy & påsarna, del 3

Therese bloggar:

Så, här kommer nu en kort sammanfattning av vårt påsprojekt och vilka erfarenheter och lärdomar vi tagit med oss. Och har Billy efter 90 dagar blivit en trygg och stabil ridhäst?

Första svårigheten var faktiskt att han är så lydig. Han vill inget hellre än att göra rätt och så fort han förstått vad övningen går ut på, japp, då kör han stenhårt på lydig och stänger in alla sina känslor. Vilket gör det ännu svårare att försöka bearbeta de där rädslorna. Så det kan gå till synes bra, bra och bra i flera dagar och sen plötsligt en jättereaktion på något vi tränat likadant i en eller två veckor. Så jag har verkligen ökat min förståelse för hur hårt vissa saker sitter i honom och utvecklat min förmåga att se när han egentligen slappnar av och när han bara står och är "lydig".

Jag förstår också mer och mer det här med tryck och vidden av allt det som Billy uppfattar som tryck. Det verkar också som att olika tryck läggs ihop och det är summan av alla olika tryck som avgör hur han klarar att hantera situationen. Den här insikten har lett till att jag numera oftast tränar med sadel/padd på, även om vi bara ska träna från marken. Det är ju ett lätt sätt att träna på att det alltid finns ett visst mått av tryck med som han helt enkelt får lära sig att hantera.

Det är också viktigt, har jag märkt, att anpassa övningen med påsen så att jag klarar av att hjälpa honom hantera situationen. För stort "tryck" med påsen leder till stor reaktion hos honom vilket jag, ett par gånger, helt enkelt inte har rett ut (det här har varit framförallt i ridningen). Det finns ju liksom ingen poäng med att skrämma honom, utan syftet är ju att försöka lära honom att hantera sin rädsla på ett annat sätt. Då behöver övningen vi jobbar med vara strax utanför hans bekvämlighetszon men inte mer än vi tillsammans mäktar med att hantera och bearbeta.

Så, hur har det gått?

Det är inte helt lätt att svara på. Jag är helt övertygad om att om jag av någon outgrundlig anledning verkligen skulle vilja skrämma honom med en påse, så skulle jag lyckas ganska lätt. Han är definitivt inte på något som helst sätt bombsäker. Men, han har hittat ett helt annat lugn överlag och det märks tydligt även i ridningen. Kanske är det så att den här ihärdiga påsträningen har bidragit till denna förändring? Eller kanske är det så att Billy och jag, efter 6 år tillsammans, tillslut har lyckats skrapa ihop de där timmarna som krävs för att utveckla ömsesidigt förtroende? Kanske är det så att Billy helt enkelt har blivit ett par år äldre?

Påsprojektet är över, men jag och Billy kommer fortsätta att toleransträna, antagligen för typ alltid. Om ni undrar över något, fråga mig gärna! Jag delar gärna med mig av erfarenheter om toleransträning och ängsliga hästar och vad jag tror är viktigt att tänka på.



Jo... en sak till jag lärt mig.
90 dagar är väldigt många dagar.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-